episktbrutaltmanligt

Jag sitter redan nu på skolan, det är bara jag, en kille i ettan och franskaläraren på skolan. Jag är djävulskt slut redan nu, det är dessutom matteprov mitt på dagen vilket gör det hela ännu trevligare. Min röst har gått ned sig två oktaver och jag låter som en diselmotor. Manligt skulle vissa säga, men jag tycker det är ganska irriterade, det kliar som fan i halsen.

Bland det värsta jag vet är när någon säger att "Maten är klar!" och sen när man väl kommer till bordet hungrig som få, så visar det sig att det kommer dröja ytterligare 15 minuter… Det är något som stör mig något otroligt.

Som rubriken följer så är jag inte hemma i min säng, utan jag sitter i vår vän Rasmus säng, tyvär är denne för man för att orka kliva upp kl 9, hans exakta ord löd: "fuck världen" sen vände han på sig.

Har jag nämt att jag älskar fysisk smärta som inte hindrar mig i min vardag?

Två valkar i mina händer slets sönder av dagens dödsarmgång och känslan av att först köra hantelrodd med blödande händer och sedan duscha, tvåla in händerna och torka sig var underbar. Just att misshandla öppna sår är något jag alltid tyckt om, det är en sådan skön, svidande, nästintill upphetsande känsla. Adrenalin är utan tvekan mitt favorithormon.

Dagens marklyft gick också bra, 140 gick upp utan några enorma problem, finns säkert en fem kilo till i kroppen men det känns onödigt att riskera ryggen bara för att dra upp skrytvikter.

Masochist javisst!

Rasmus out.

The most lovely person who ever entered my life just left me with a mark in my heart, i hope you will come back.

I never would guessed that this day was going to be the end..

Yes it was my fault and i regret it more then you ever could imagine, you will never leave my mind and if this is the way it’s going to be i’ll accept it as it is.

.

Light is brightest in the dark.

//sneakypell

Natthimlen är ibland fördunklad, och även om man vet att det finns vackra saker på andra sidan kan de kännas så enormt avlägsna. Men då du ser en sådan himmel, fokusera inte på det dunkla utan istället på det fina som finns på andra sidan. Även om det känns långt borta finns det där och försvinner inte, oavsett hur länge det är dolt.

Idag känner jag blir en underbar dag.

11 timmars sömn inatt resulterar i att jag vaknar relativt pigg och utvilad, något som inte varit mig förunnat på några veckor. Måste fixa till mina sömnrutiner innan skolan och träningen drar igång igen på allvar. Deff om cirka 40 dagar, here I come!

En hyfsat snäll mage gör också att jag kan äta som en människa igen. En kopp varm choklad och tre eller två mackor, minns inte riktigt, är mer än jag lyckats trycka i mig till frukost på ett antal dagar. Till middag vankas potatisgratäng, någon slags stek och champinjonsås, förhoppningsvis ackompanjerat av en god sallad.

Ett besök av Ylva på sin gulliga, smått överentusiastiska häst fick mig till och med att röra på fläsket lite och insupa lite välgörande frisk luft. Känns som att det blivit för lite av den varan på senaste tiden. Den kalla vinterluften är en riktig mirakelmedicin när det gäller att rensa tankarna och verkligen lugna ner ett onödigt belastat sinne.

Nu under resten av dagen ska jag njuta av stillheten och tystnaden i mitt rum och lyssna på musik. Kanske jag till och med laddar upp ipoden och ger mig ut på en nattpromenad. Skulle vara grymt mysigt känner jag, hoppas det blir en stjärnklar natt.

A tout mes amis
Je vous aime

Vafan nu kör vi, dagens OUTFIT!!! :O

Hepp, då blev det ingen träning idag.

Dum som man är drack man lite sådan där alkohol igår trots att magen redan var risig. Lyckligtvis tog den slut innan jag hann komma igång på riktigt. Sedan var det ju en bidragande faktor att jag är trött efter att ha suttit uppe i stort sett hela natten och oroat mig över en viss någon som drack lite mer sådan där alkohol än vad denne någon kunde hantera.

Sen att denne någon också ockuperade en hel dubbelsäng helt själv ledde ju inte till den bästa nattsömnen då jag fick sova på en strimla som var lika bred som jag då jag låg på sidan.

Jag får väl trösta mig med att det finns vissa som mår mycket sämre än jag själv.

Av någon anledning så har jag inte vett nog att sova, jag är inte trött och jag vill inte va vaken.

Jadå, idag var jag tillbaka i min rätta miljö. Gymmet, stället där man inte behöver bry sig om varken kläder, utseende eller lukt. Därför kom jag till iksu stinkande iklädd mjukisbrallor, linne och jacka.

Själv träningen gick även den bara fint. Bänkpressade 75 kilo vilket är nytt pers med 15 kilo. Detta var också efter 10 set bänk så jag tror att 80 är inom räckhåll. I sådana fall bara 20 kilo kvar till den magiska gränsen, tagga tagga!

Utöver det så rullar allt på bara fint, jag är lika störd i huvudet som vanligt men det trivs jag med och tänker fortsätta med. Äta kan jag göra nu igen då jag börjat träna så jag behöver inte gå runt och ha ont i magen på grund av hunger. Mina fem tappade kilon är säkert tillbaka på nolltid.

Tills vi möts igen, ha det bra, njut av livet och älska dina medmänniskor.

Till skillnad från Herr Johan längtar undertecknad tillbaka till skolan. Något som jag alltid tyckt om har varit rutiner, och det brukar ju som bekant bli lite sisådär med sådana under lov.

Problem med Rasmus rubbade rutiner:

Problem #1; Sömnsvårigheter

Jag har under ungefär en och en halv veckas tid haft ungefär lika lätt att somna som om jag skulle försöka bestiga väldens högsta berg med en vattenfylld hink på huvudet som på något magiskt sätt behåller vattnet i sig.

Problem #2; Magproblem

Eftersom jag under loven äter lite halvtaskigt, äter vid konstiga tider och troligtvis äter ett underskott har min mage börjat protestera. Känslan av att vara så hungrig att man vill kräkas men att man samtidigt inte kan äta för att smärtan hindrar en är inte behaglig.

Problem #3; Avsaknad av träning

Roten till allt ont. När jag ska somna tänker jag på träning, när jag äter tänker jag att jag måste ta det lugnt eftersom jag inte tränar. När jag inte har något att göra ser jag framför mina ögon bilder av mig själv på gymmet. Svettig, grymtande och i min rätta miljö.

Jag är en vanemänniska av rang, rubbas mina rutiner mår jag inte bra. Samtidigt hatar jag ibland mitt inrutade liv. Dilemman är hemska.

Idag har jag failat med att sova, ställer klockan tidigare än jag behöver, sen så drar man ner på stan och va med folk, Hanna fyller år idag så fick bli lazerdoom med massa folk, nice var det, även blött..

Då var årets första skridskoåkning avklarad. Lyckligtvis lever jag fortfarande och det enda problemet var att mina tår blev till isbitar. Grymt skönt att röra på sig lite grann också, men på måndag smäller det på allvar igen. Taggat taggat!